Påsk för mig är ensamhet i samvaro. Att umgås med mina barn är som att träffa utomjordingar, jag känner dem men ändå inte. Det finns en osynlig mur mellan oss. Förmodligen för att de spenderar mer tid med sin mamma än med mig. Jag tänker mycket på det här. På att vi glider isär från varandra.
Äsch. Skojar, bara. Vem bryr sig om vad frukten av mina länder har för sig? De kommer att växa upp till att bli emos ändå. Min slappa fru Susanne kan ta hand om dem. Jag skickar mina underhållscheckar och ett födelsedagskort- det får fan räcka.
I påsk kommer Elias hit. Han är min ende vän. Den ende som riktigt förstår mig. Den ende som är villig att laga all mat och sova i min Le Corbusier fåtölj.
Anders Johanson
Konsult
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar